It's mid season sport climbing and the shape is still not in sight. I still suffer from the finger injury I got last fall. To day was all time HIGH in terms of having a shitty day. I screwed up on the warm up and never got in to the send game. I had initial high hopes but I managed to end the day with out doing any thing at all! Thats a all time low this year. I guess thats a way to slowly get in shape.
I don't know what to do but I guess all things will come back at some point. And if nothing happens I guess I have to ask my sponsor for new shoes. New gear always helps!
The only good thing to day was the sun!
Monday, 24 May 2010
Friday, 21 May 2010
Tommy Caldwell Charity climb of Mescalito on El Capitan
In an effort to raise funds for Layton Kor medical care Stewart M Green and his friends have put up the website http://laytonkorclimbing.com for donations and the possibility to climb a classic with guys like Tommy Caldwell, Conrad Anker, Steph Davis etc etc.
And last week Swedish Eiger pioneer (first ever Swedish accent of Eiger) and Big Wall lover Mikael Sribhadung made a charity accent of Mescalito on El Cap with Tommy Caldwell and raised 4000 USD for Layton. Mescalito is one of the longest routes on the big stone and the 4 day accent was remarkably fast given that this was the teams first climb together. Back in the early 90th Sribhadung was a rising star in Sweden and a true all round climber comfortable on sport climbing, Ice, Big Walls and In the Himalayas. After years of absence from the big walls of the world Sribhadung is now back for the second time in a year on El Cap and in great style. Only time will tell but I think a big wall project in Pakistan is on the Sribhadung radar.
On his Facebook status Stewart M. Green comments on the accent: "Thanks Tommy Caldwell for guiding Swedish climber and businessman Mikael Sribhadung up Mescalito on El Capitan in Yosemite last week for a $4,000 donation to the Layton Kor medical fund...both of you guys rock!!"
All of you out there go to the site and make a small donation!
And last week Swedish Eiger pioneer (first ever Swedish accent of Eiger) and Big Wall lover Mikael Sribhadung made a charity accent of Mescalito on El Cap with Tommy Caldwell and raised 4000 USD for Layton. Mescalito is one of the longest routes on the big stone and the 4 day accent was remarkably fast given that this was the teams first climb together. Back in the early 90th Sribhadung was a rising star in Sweden and a true all round climber comfortable on sport climbing, Ice, Big Walls and In the Himalayas. After years of absence from the big walls of the world Sribhadung is now back for the second time in a year on El Cap and in great style. Only time will tell but I think a big wall project in Pakistan is on the Sribhadung radar.
On his Facebook status Stewart M. Green comments on the accent: "Thanks Tommy Caldwell for guiding Swedish climber and businessman Mikael Sribhadung up Mescalito on El Capitan in Yosemite last week for a $4,000 donation to the Layton Kor medical fund...both of you guys rock!!"
All of you out there go to the site and make a small donation!
Tuesday, 11 May 2010
En post pa Svenska. Sorry internal Swedish BS
Med minskat intresse foljer jag div bloggar och siter som alla behandlar olika aspekter av klattring. Grabbarna pa TBS skicka i vag varens kanske roligast inlagg nar dom peppa upp sig for Stockholmsveckan i Fontan. Man kan bara lyfta pa hatten nar nagon lyckas vara sa rolig. Och detta ar val ett av de fa ljusen i klattersveriges morker.
Sverige och svensk klattring kanns som den trampat vatten de senaste 30 aren. Svensk klattring har aldrig varit direkt cutting edge sett i ett internationellt perspektiv aven om manga svenskar verkar tro det. Svensk Himalaya klattring har en pinsam historia som helt saknar spektakulara milstolpar som mater sig med de stora klatternationernas bedrifter (enstaka forsok har undantagsvis skett och da tanker jag framst pa Braod Peak). Samma sak galler i princip all svensk klattring med undantag for Big Wall prestationer. Av nagon marklig anledning tycks svenskar kunna presstera bra pa Big Walls runt om i varlden (Gronland, Patagonien, Himalya och USA). Detta ar bade gladjande och imponerande. Vad kan det bero pa att Big Wall team testat spektakulara nya linjer pa Gronland och i Himalaya men knappt nagon motsvarighet gar att hitta hos de som klattrar alpint?
Det ar ju inte sa att det saknas svensk aktivitet i Himalaya men i princip all aktivitet ar koncentrerad normalleder pa berg som redan ar klattrade pa langden och bredden. Kanske beror det pa att alla vill bli "kanda" aventyrare sa att de kan salja bocker och halla foredrag. Kanske beror det pa att det verkar enklare att bestiga Everest an att gora Shivling. Fast jag tror det beror pa att ingen vill kopa en bok om Shivling och det skulle inte leda till en plats i TV4s morgonsoffa. Symptomatiskt for dessa 8000 meters klattrare ar att de alla tycks vara helt omedvetna om hur pinsamt mediokra deras prestationer ar sett ur ett internartionellt persoektiv. Men av nagon anledning sa funkar det i Sverige. Utvecklingen ar skrammande och nar jag laser att den svenske pajasen som brande satellite timmar pa att snacka med media under olyckan pa K2 (2008) nu ska kora guidade turer till Everest sa blir jag morkradd. Ar denne uppenbart inkompetenta person kapabel att leda andra pa Everest? Ar nogon verkligen kapabel att guida pa Everest? Knappast men lagligt ar det. Man kan ju bara hoppas att det inte slutar som i High Crimes. Eller ar det just det som behovs? En rejal olycka for att fa slut pa galenskaperna? Jag vet inte om detta "aventyrar fenomen" vi ser i Sverige beror pa landets avlagsna geografiska placering eller om det bara ar bristande sjalvinsikt/sjalvkritik.
Ett roligare "topic" ar det som nu debatteras friskt pa div forum och bloggar. Allt startade nar Hanna Melin kasta ut fragan om det ar ratt eller fel att ta bort borrbultar fran en led nar den gatts pa egna sakringar. Det ar som vanligt The Usual Suspects som deltar och inget fel i det. Alltid lika stort underhallningsvarde men ocksa total avsaknad nagon typ av historisk aterkoppling. Jag saknar en medvetenhet om svensk klattrings rotter nar debatterna rasar pa div siter och forum. Allt borja inte efter ar 2000.
Men i foreningssverig ska ju alla kunna gora allt pa lika villkor sa det ar inte en sa forvanande utveckling. Med detta ar det inte sagt att den inte bor bekampas. For vad ar nyttan av en okad klatterpoppulation? Vad ar nyttan av fler posers i Himalaya? Vad ar nyttan av fler personer som tror att toppen pa ett berg ar den punkt dar de fasta repen tar slut? Vad ar nyttan med fler klattrare som inte sjalva kan lagga sakringar och forflytta sig pa ett naturligt satt i bergen? Vad ar nyttan med klattrare som tror att klattring ar begransat till 10 borrbulara eller tejpbitar pa en plyfa vagg?
I debatten som Hanna startatde sa laste jag att nagon (red) tycker att avgorandet om bultarnas vara eller icke vaar ska avgoras demokratiskt i samforstand... Suck! Personligen tycker jag att att den som klattrar en tur i basta stil ar den som satter ribban for vilken etik som ska galla. Hela det har dravlet med att anpassa klattringen till en niva som passar den konfort zone som individen fortillfallet befinner sig i ar det basta sattet att sabba for framtida gennerationer.
Eller som Shawn Boye uttryckte det: "Desire is not an acceptable argument for adaption of an ethic when one is not capable of accomplishing their goal; all things have their time."
Sverige och svensk klattring kanns som den trampat vatten de senaste 30 aren. Svensk klattring har aldrig varit direkt cutting edge sett i ett internationellt perspektiv aven om manga svenskar verkar tro det. Svensk Himalaya klattring har en pinsam historia som helt saknar spektakulara milstolpar som mater sig med de stora klatternationernas bedrifter (enstaka forsok har undantagsvis skett och da tanker jag framst pa Braod Peak). Samma sak galler i princip all svensk klattring med undantag for Big Wall prestationer. Av nagon marklig anledning tycks svenskar kunna presstera bra pa Big Walls runt om i varlden (Gronland, Patagonien, Himalya och USA). Detta ar bade gladjande och imponerande. Vad kan det bero pa att Big Wall team testat spektakulara nya linjer pa Gronland och i Himalaya men knappt nagon motsvarighet gar att hitta hos de som klattrar alpint?
Det ar ju inte sa att det saknas svensk aktivitet i Himalaya men i princip all aktivitet ar koncentrerad normalleder pa berg som redan ar klattrade pa langden och bredden. Kanske beror det pa att alla vill bli "kanda" aventyrare sa att de kan salja bocker och halla foredrag. Kanske beror det pa att det verkar enklare att bestiga Everest an att gora Shivling. Fast jag tror det beror pa att ingen vill kopa en bok om Shivling och det skulle inte leda till en plats i TV4s morgonsoffa. Symptomatiskt for dessa 8000 meters klattrare ar att de alla tycks vara helt omedvetna om hur pinsamt mediokra deras prestationer ar sett ur ett internartionellt persoektiv. Men av nagon anledning sa funkar det i Sverige. Utvecklingen ar skrammande och nar jag laser att den svenske pajasen som brande satellite timmar pa att snacka med media under olyckan pa K2 (2008) nu ska kora guidade turer till Everest sa blir jag morkradd. Ar denne uppenbart inkompetenta person kapabel att leda andra pa Everest? Ar nogon verkligen kapabel att guida pa Everest? Knappast men lagligt ar det. Man kan ju bara hoppas att det inte slutar som i High Crimes. Eller ar det just det som behovs? En rejal olycka for att fa slut pa galenskaperna? Jag vet inte om detta "aventyrar fenomen" vi ser i Sverige beror pa landets avlagsna geografiska placering eller om det bara ar bristande sjalvinsikt/sjalvkritik.
Ett roligare "topic" ar det som nu debatteras friskt pa div forum och bloggar. Allt startade nar Hanna Melin kasta ut fragan om det ar ratt eller fel att ta bort borrbultar fran en led nar den gatts pa egna sakringar. Det ar som vanligt The Usual Suspects som deltar och inget fel i det. Alltid lika stort underhallningsvarde men ocksa total avsaknad nagon typ av historisk aterkoppling. Jag saknar en medvetenhet om svensk klattrings rotter nar debatterna rasar pa div siter och forum. Allt borja inte efter ar 2000.
Men i foreningssverig ska ju alla kunna gora allt pa lika villkor sa det ar inte en sa forvanande utveckling. Med detta ar det inte sagt att den inte bor bekampas. For vad ar nyttan av en okad klatterpoppulation? Vad ar nyttan av fler posers i Himalaya? Vad ar nyttan av fler personer som tror att toppen pa ett berg ar den punkt dar de fasta repen tar slut? Vad ar nyttan med fler klattrare som inte sjalva kan lagga sakringar och forflytta sig pa ett naturligt satt i bergen? Vad ar nyttan med klattrare som tror att klattring ar begransat till 10 borrbulara eller tejpbitar pa en plyfa vagg?
I debatten som Hanna startatde sa laste jag att nagon (red) tycker att avgorandet om bultarnas vara eller icke vaar ska avgoras demokratiskt i samforstand... Suck! Personligen tycker jag att att den som klattrar en tur i basta stil ar den som satter ribban for vilken etik som ska galla. Hela det har dravlet med att anpassa klattringen till en niva som passar den konfort zone som individen fortillfallet befinner sig i ar det basta sattet att sabba for framtida gennerationer.
Eller som Shawn Boye uttryckte det: "Desire is not an acceptable argument for adaption of an ethic when one is not capable of accomplishing their goal; all things have their time."
Subscribe to:
Posts (Atom)