Efter en sjukt märklig höst så vaknade jag upp med mina Grivel Matrix Tech i händern och med mina Black Dimond Cyborg på fötterna. Lever jag eller drömmer jag? Jag lever och det är skräck! Efter att inte ha klättrat en meter sedan i slutet på September tyckte jag att det verkade vara en bra ide att värma upp på en grad V is tur. Leden ar ca 7 repor och sista repan är hårdast. När jag ar 15 meter ovanför sista skruven på sista repan finner jag mig balanserande pa en ice spike och håller i mig i isen med vänster hand och försöker desperat att sätta höger yxa i den tunna isen utan att spräcka den och ramla in i vattenfallet som forsar ca 4 cm bakom mig. Det är för farligt och för svårt att reversera så det är bara upp som gäller. Det är dessa stunder som gör att klättring är så unikt. Genuin skräck går inte att köpa för pengar och måste upplevas för att kunna förstås.
Nu har jag avverkat ca 1500 meter på is och börjar känna mig både happy och starkare så nu är det dax att aclimatisera sig till högre höjd och försöka realisera några drömmar. Efter att ha lusläst förare och tittat på otaliiga bilder så är jag super motiverad att försöka öppna en ny mer direkt avslutning på en av de mest spektakulära väggarna i Mt Blanc massivet. Men som vi alla vet så ska man ha mer än bara tur för att "bagga" en stor tur i alperna och jag har ingen aning om hur svårt det är att öppna en ny tur på så klassisk mark men det är inte förbjudet att ha ambitioner så I will keep on dreaming.
En person jag länge gillat är Kirkpatricck besök hans blogg och läs om has försök att sola Harlin Direct på Eiger över nyår. En helt otrolig person med sjukt bra inställning till alpinism.
www.andy-kirkpatrick.com
